Vaka med mig

När livet är kärvt kan det vara svårt att kunna sova. Oron och ångesten tar över och det blir ingenting av sömnen. När jag har det så är jag så tacksam att det finns en som vakar med mig. Som jag ropar ibland. Tyst inom mig eller viskande i natten.

I vårt psalmarbete har vi hittat en psalm som jag tycker uttrycker det jag känner när mörkret omsluter min oro. Men det handlar också om någonting mycket större. Inte bara om min kamp i natten, utan framför allt om honom som ensam vakade i Getsemane i kamp inför det som han visste att han skulle gå in i och bära. Olov Hartman skriver: ”Så blev vårt rop ur djupen ditt rop till oss i ditt Getsemane”.

Den här psalmen av Hartman och Sven-Erik Bäck är mera av en utmaning för oss. Inte småtrevlig, inte en särskilt lätt melodi och texten lämnar oss inte i fred. Men jag tycker om den. Den behövs. För livet är så ibland. Och våra psalmer skall uttrycka allt det som hör till livet. Kärnfullt och enkelt beskriver Hartman vägen från Getsemane till Golgata. Tagen ur sin ångest bryter Jesus upp efter de ord som löser upp hans ångest: Ske din vilja. Skuggorna flyr och man anar kraften och betydelsen i det oundvikliga som sker. När vi vakar gör vi det tillsammans med honom i Getsemanenatten.

Och snart vänds ett blad och livets glädje ropas ut i Uppstått har Jesus hurra hurra! Då är det ingen hejd på glädjen och hurraropen. Hurrarop och klapp i händer! Små barn som gnolar och sjunger med olika komiska textvarianter som det kanske inte lämpar sig att skriva om i en seriös psalmboksblogg. Det går inte att ta miste på glädjen över att livet vann över det tunga och svåra.

Helene Liljeström

 

.

Förnuft och känsla

Karin skrev här för ett par veckor sedan att det är lätt skilja på bra och dåligt. Det svåra är att skilja mellan kvalitet och känsla.

Visst!

När man bedömer psalmer hjälper det säkert till någon del att ha doktorsexamen i hymnologi, teologi, kyrkomusik, eller vad det nu kan vara, eller att ha arbetat hela livet med kyrkans sång.
Men när det kommer till kritan sitter man ju ändå där och tycker.
”Den här psalmen uttrycker en viktig teologisk sanning på ett modernt och floskelfritt sätt, och oj vad den lyfte när vi sjöng den på församlingens vårfest för två år sedan!”

En del av utmaningen är väl att vara medveten om just detta.

Vet ni förresten vilken som är den bästa psalmboken i historien?
Den som kom före den som vi råkar använda just nu. (gäller alla tider och platser, möjligtvis inte om man frågar unga människor förstås)

/Anders Forsman

 

 

De Vackraste Julsångerna gör gott!

Den här veckan har det varit De Vackraste Julsångerna för hela slanten. Vi kantorer har sjungit på ålderdomshem och i kyrkor. Många som jag träffar ofta kommer för att sjunga, och många som jag inte har träffat förut kommer. Det är fint att höra hur sången som i början låter lite trevande blir allt starkare och intensivare. Det är skönt att sjunga, särskilt när det är många andra som sjunger; man kan klämma i för fullt utan att känna sig uttittad eller udda. Det är inte alls pinsamt. Psalmsång är bra. Den egna rösten blandar sig med de andras och med orgeltonerna. Ansiktsuttryck slätas ut och ryggar rätas på. När ”Härlig är jorden” kommer ställer sig folket i kyrkan upp och sjunger för allt vad de är värda. Det känns viktigt och riktigt. På många plan. Genom De Vackraste Julsångerna får vi hjälpa andra, göra en god gärning. Men vi hjälper faktiskt oss själva också. Sångerna och sjungandet rör vid inre rum. De skapar gemenskap på plats i församlingen och också genom tiderna. Sjungandet är dessutom en fysisk handling som vi mår bra av. Psalmer är bäst just så: när de sjungs glatt och ivrigt utan hämningar.

Anna Maria Böckerman – kantor i Johannes församling

Lucia eller inte, nytt eller prövat

I kyrkans mittgång kommer ett litet följe av vitklädda barn. Söndagsskolan firar julfest i adventsgudstjänsten. Och gläder församlingen med ett litet Luciaprogram.  ”Här kommer en liten Lucia” sjunger församlingen och i sista versen av den sången visar den lilla Lucia på det stora ljuset Jesus som julen handlar om. Det här är verklighet i många församlingar. Och då gör vi ju ofta så att vi kopierar och lägger in lappar i psalmboken för att församlingen skall kunna sjunga med i sångerna som inte finns i boken. Eller kunde den finnas. Psalmen för advent då Lucia, stor eller liten ändå ofta visar sig i kyrkan med budskap om ljus och värme, kärlek och omsorg.

Eller är det olämpligt att sätta in sådana sånger som någon kan tycka är barnsliga? Andra kanske anser att texterna inte är tillräckligt centrala för vår tro. Medan  någon annan skulle hoppa i taket av fröjd över att få en sådan sång med i psalmboken. Det här är ett exempel på de många frågor som vi  i vår psalmboksgrupp diskuterar, oftast i samförstånd och god anda. Ibland debatterar och argumenterar vi naturligtvis också för och emot något förslag.  Vi måste lita på att vi tillsammans är klokare än var och en ensam kan vara! Det vi vet  med säkerhet är att vi inte i våra psalmval kan komma till ett resultat som alla människor som skall använda psalmboken kommer att vara nöjda med.  Vi försöker använda vår samlade erfarenhet, vår utbildning, våra tankar och känslor och vår intuition när vi tar ställning till de sånger som vi hittar i samlingar eller böcker, lika väl som när vi funderar på vilket material vi skulle behöva beställa av poeter och kompositörer.

Vad behöver vi nya sånger till? Till dop, vigsel och begravning har vi åtminstone kommit till att det behövs nya psalmer. Men hur gör vi det, när många ändå vill sjunga de gamla bekanta melodierna som man kan från skolan? De melodierna är kanske Den blomstertid, Härlig är jorden och Blott en dag. Ja och Måne och sol , förstås. Kan vi ha fem psalmer med samma välkända melodi så att den samlade församlingen kan känna igen sig i melodin också då texten varierar?

Blir vi tvungna att ompröva våra uppfattningar om vad som gör en sång till en psalm? För delaktighetens skull. För barnens skull. För de nya traditionernas skull.

Snart kommer en liten Lucia i många kyrkor.  Hon sjunger och hennes följe sjunger i alla fall för den samlade skaran i kyrkan.  Och ljuset hon bär får hon från ett större ljus. Från Ljuset.

Helene Liljeström

Vad ska man med mera psalmer till?

”Nästan alla psalmbokens psalmer känns gammalmodiga, irrelevanta eller annars omöjliga att sjunga! Det är svårt att hitta bra psalmer för de tillfällen man behöver. Psalmboken är snart 30 år gammal och representerar en förgången tid.”

Är det här en vanlig inställning? Är det för att råda bot på detta som det görs ett psalmbokstillägg?

Sen kan man ju stöta på en nästan motsatt inställning också:
”Psalmboken innehåller 585 psalmer. Om man sjunger fem psalmer i gudstjänsten varje söndag, tar det två år och tre månader bara att komma igenom hela boken ett varv. Det är omöjligt att lära sig så många! Speciellt som de ändrar på dem hela tiden. Varför behövs det ännu flera?”

Jag tycker att vår psalmbok är en ganska bra psalmbok. Kanske blev den lite färglösare och konservativare än den behövt bli. Men gedigen och ganska mångsidig trots allt. En bra kompromiss (som en psalmbok alltid är, det är ju fråga om ett kommittéarbete!).

Men sedan den nuvarande psalmboken kom 1986 har det gjorts en massa bra nya psalmer och sånger som förtjänar att sjungas. Och både samhälle och kyrka har förändrats. Psalmboken behöver kompletteras (men inte göras om!) med psalmer som speglar nutidsmänniskans erfarenheter.

Så hurudana nya psalmer ska tillägget innehålla? Hurudan är en bra psalm? Och för att kunna svara på den frågan: Vad ÄR en psalm? Eller: vad är INTE en psalm?

Det här är frågor som Nya psalmer– skribenterna – de som är utsedda att göra ett förslag till psalmbokstillägg – kommer att beröra i den här bloggen.

Anders Forsman, sekreterare för psalmbokstillägget