Den här veckan har det varit De Vackraste Julsångerna för hela slanten. Vi kantorer har sjungit på ålderdomshem och i kyrkor. Många som jag träffar ofta kommer för att sjunga, och många som jag inte har träffat förut kommer. Det är fint att höra hur sången som i början låter lite trevande blir allt starkare och intensivare. Det är skönt att sjunga, särskilt när det är många andra som sjunger; man kan klämma i för fullt utan att känna sig uttittad eller udda. Det är inte alls pinsamt. Psalmsång är bra. Den egna rösten blandar sig med de andras och med orgeltonerna. Ansiktsuttryck slätas ut och ryggar rätas på. När ”Härlig är jorden” kommer ställer sig folket i kyrkan upp och sjunger för allt vad de är värda. Det känns viktigt och riktigt. På många plan. Genom De Vackraste Julsångerna får vi hjälpa andra, göra en god gärning. Men vi hjälper faktiskt oss själva också. Sångerna och sjungandet rör vid inre rum. De skapar gemenskap på plats i församlingen och också genom tiderna. Sjungandet är dessutom en fysisk handling som vi mår bra av. Psalmer är bäst just så: när de sjungs glatt och ivrigt utan hämningar.
Anna Maria Böckerman – kantor i Johannes församling
Nya psalmer 