Var är vi just nu?

Vi kan tänka oss att medlemmarna i den finlandssvensk kommittén för psalmbokstillägget ligger i diverse hängmattor och är nöjda med sig själva.

Strax efter midsommar hade vi nämligen ett tvådagars möte i Mariehamn. Mötet började på färjan över och var intensivt: slutrakan närmade sig.

Målet med mötet var att skala ner psalmlistan till de 150 psalmer som vi fått bud om att ryms med. Det innebar i praktiken att de cirka 180 psalmer som vi hade i bunten innan mötet, skulle bli 30 färre.

Vid det laget hade vi inga direkt dåliga sånger kvar. Materialet har varit enormt under dessa nästan tre år, och de 180 som återstod var nästan alla av hög kvalitet.

Det var alltså inget lätt uppgift. Vi gick tillväga på vårt vanliga sätt, vi röstade. Och till vår glädje (kanske också lite förvåning) var det inte så svårt som vi trodde. Vi hittade snabbt en kvalitetsnivå att förhålla oss till.

Svåra psalmer vid det här laget var fortsättningsvis populära sånger som kanske inte håller textmässigt eller musikmässigt, men som det ändå, kanske, är viktigt att ha med.

När mötet var klart och när färjan gick, var 150 psalmer utplockade. Gruppen har all anledning att så här långt känna stolthet. De utvalda psalmerna är alla bra, och de är tillsammans heltäckande inför alla möjliga tänkbara behov.

Under hösten har vi ytterligare ett par möten, men framför allt ska materialet nu läggas fram för närmare tio instanser innan det förhoppningsvis kan presenteras för världen advent 2016.

/Karin

Vaka med mig

När livet är kärvt kan det vara svårt att kunna sova. Oron och ångesten tar över och det blir ingenting av sömnen. När jag har det så är jag så tacksam att det finns en som vakar med mig. Som jag ropar ibland. Tyst inom mig eller viskande i natten.

I vårt psalmarbete har vi hittat en psalm som jag tycker uttrycker det jag känner när mörkret omsluter min oro. Men det handlar också om någonting mycket större. Inte bara om min kamp i natten, utan framför allt om honom som ensam vakade i Getsemane i kamp inför det som han visste att han skulle gå in i och bära. Olov Hartman skriver: ”Så blev vårt rop ur djupen ditt rop till oss i ditt Getsemane”.

Den här psalmen av Hartman och Sven-Erik Bäck är mera av en utmaning för oss. Inte småtrevlig, inte en särskilt lätt melodi och texten lämnar oss inte i fred. Men jag tycker om den. Den behövs. För livet är så ibland. Och våra psalmer skall uttrycka allt det som hör till livet. Kärnfullt och enkelt beskriver Hartman vägen från Getsemane till Golgata. Tagen ur sin ångest bryter Jesus upp efter de ord som löser upp hans ångest: Ske din vilja. Skuggorna flyr och man anar kraften och betydelsen i det oundvikliga som sker. När vi vakar gör vi det tillsammans med honom i Getsemanenatten.

Och snart vänds ett blad och livets glädje ropas ut i Uppstått har Jesus hurra hurra! Då är det ingen hejd på glädjen och hurraropen. Hurrarop och klapp i händer! Små barn som gnolar och sjunger med olika komiska textvarianter som det kanske inte lämpar sig att skriva om i en seriös psalmboksblogg. Det går inte att ta miste på glädjen över att livet vann över det tunga och svåra.

Helene Liljeström

 

.

Tager du … den här psalmen?

Då jag och min man gifte oss sjöng församlingen vers fyra i psalm 115 som allsång. Den går:

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens ban,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Vi var tjugo år på den tiden, min man och jag, och som lite mer vuxen tror jag inte att jag skulle ha valt liknelsen med syskon inför ett stundande äktenskap.

Å andra sidan, helt fel ute var vi inte. Den är fin, den psalmen, det tycker jag fortfarande.

Då goda vänner gifte sig sjöng vi ”Måne och sol” i kyrkan.
Det var också fint.

Men överlag är det usligt med bröllopspsalmer i nuvarande psalmbok. I avdelningen ”Vigslar” i psalmboken finns tre psalmer. ”Gud se i nåd till dessa två” är starkt överrepresenterad på bröllop, även om ordalydelsen för många numera känns ovan och gammaldags.

Just nya vigselpsalmer är en utmaning som kommittén för psalmbokstillägget hela tiden varit medveten om. Behovet är stort, efterfrågan är större men de faktiska alternativen är få.

Vilka ord räcker till då man står inför en av de största stunderna och ett av de största besluten i sitt liv?

Jag märker hur kritisk jag blir för alla förslag som läggs fram, allt är för futtigt.

Jag anammar gärna regeln ”ju större känslor desto enklare ord”. Då tenderar jag att ramla i andra diket och det blir dansband av alltihop.

Så vilka vigselpsalmer som än blir av i psalmbokstillägget, kan ni vara säkra på att de diskuteras hårt och intensivt.

Regeln ”ju större känslor desto hårdare åsikt” fungerar nämligen också. På gott och ont.

Karin Erlandsson

Förnuft och känsla

Karin skrev här för ett par veckor sedan att det är lätt skilja på bra och dåligt. Det svåra är att skilja mellan kvalitet och känsla.

Visst!

När man bedömer psalmer hjälper det säkert till någon del att ha doktorsexamen i hymnologi, teologi, kyrkomusik, eller vad det nu kan vara, eller att ha arbetat hela livet med kyrkans sång.
Men när det kommer till kritan sitter man ju ändå där och tycker.
”Den här psalmen uttrycker en viktig teologisk sanning på ett modernt och floskelfritt sätt, och oj vad den lyfte när vi sjöng den på församlingens vårfest för två år sedan!

En del av utmaningen är väl att vara medveten om just detta.

Vet ni förresten vilken som är den bästa psalmboken i historien?
Den som kom före den som vi råkar använda just nu. (gäller alla tider och platser, möjligtvis inte om man frågar unga människor förstås)

/Anders Forsman

AF03

 

 

Psalmbedömning

Alltid har jag vetat om jag gillat en sång eller inte, men genom arbetet med psalmbokstillägget har jag blivit mycket mer medveten. För det är precis det vi gjort hela tiden: bedömt psalmer. Och jag tror att jag inte överdriver då jag påstår att jag ögnat igenom psalmer i tusental.

Ofta har jag först koncentrerat mig på texten. Är textinnehållet angeläget? Är infallsvinkeln intressant? Hur framställs den andliga verkligheten? Jag blir glad över nya formuleringar och nya teman. Ifall texten är en översättning märker vi i arbetsgruppen ibland att den inte känns fullödig – det är oerhört krävande att göra en fullgod översättning till given meter och givet innehåll!

Hur sitter då texten till melodin? Uttrycker melodin textens innehåll? Det spännande är nämligen att melodin färgar texten, och blir till en musikalisk tolkning. Tänk bara på Bonhoeffers psalm i vår psalmbok nr 527 ”Av goda makter” och jämför med finska psalmboken ”Hyvyyden voiman ihmeelliseen suojaan” nr 600. Hur olika blir inte textens innehåll ”buret” av de två melodierna? Och i detta fall är ändå musikstilen gemensam. För mig är det ytterst viktigt att melodin bär. Den får inte kännas slätstruken eller förutsägbar. Dessutom ska melodin kunna sjungas som allsång och får därför varken rytmiskt eller melodiskt vara alltför krånglig. Och vi behöver sånger/psalmer i en mängd stilarter. Vilket uppdrag!

Vad är viktigt för dig i en psalm då det gäller text och melodi?

Anna Brummer
småbarnskantor i Matteus församling

KPAnnaChristaMickelsson

Snille och smak

Jag har blivit invald i arbetet för psalmbokstillägget för att jag inte kan sjunga. Texter är min starka sida, och många av de förslag vi gått igenom erbjuder, så att säga, en utmaning.

Det finns nämligen bra texter, och dåliga.
Att skilja på dem är inte särskilt svårt.

Bra texter är, till exempel och något förenklat, texter som uttrycker det igenkännbara på ett sätt som man inte känner igen. Motsatsen är klichéer. Det är uttryck som visserligen är sanna, men som är sagda så många gånger att ingen längre lyssnar.

Bland det svåraste vid textkritik är att skilja på kvalitet och smak.

Jag kan inse att en text är urusel, riktigt dammig till och med.
Men känslomässiga orsaker gör att jag ändå gillar den.

Ta till example ”Glory to the Father”. I den sången finns knappt en formulering som är ny, en tanke som känns fräsch. Men jag gillar sången för att jag sjöng den då jag var fjorton, känslorna var intensiva och lägereldarna eviga.

Eller motsatsen, till exempel ”Guds kärlek är som stranden”. Det är en överlag bra text eftersom liknelserna är konsekventa och det finns en röd tråd som går genom alla verser. Jag gillar den ändå inte. Jag tycker att Guds kärlek blir alltför förgänglig om den liknas vid stranden och gräset.

Utmaningen blir, då jag röstar för och röstar ut sånger till tillägget, att skilja på de texter som är bra, och de som jag gillar. Och ibland, då det vill sig riktigt, riktigt väl, sammanfaller de också.

/Karin Erlandsson

DSC_0053

Varför sjunger dom inte när jag spelar, för?

heter ett litet idéhäfte om hur psalmsången kunde ledas på bästa sätt och som ganska direkt går in på varje kyrkomusikers ömtåligaste områden. Rubriken travesterar Hasse Alfredssons klassiska monolog Ringaren (”Varför kommer ni inte när jag ringer, för?”) som handlar om Svenska kyrkan anno 1962. Den finns på YouTube, hör till allmänbildningen att se den.

Så länge jag hållit på med kyrkomusik har jag tyckt att det allra bästa som finns i det här jobbet är att få kompa en sjungande församling så där så att taket lyfter, ni vet. Alltför sällan får man uppleva det. Och jag menar att det allra svåraste som finns i detta jobb är att spela så att församlingen vågar sjunga. Inte kanske så att taket lyfter, men åtminstone så att det skulle börja vibrera lite i bänkraderna.

Varför sjunger församlingen inte när jag spelar? Vid lite närmare analys finns det naturligtvis en massa orsaker till det. Folk påstår att dom inte kan sjunga eftersom läraren i skolan för 50 år sen sade det. Och så är ju psalmerna nuförtiden så svåra, så obekanta, går för högt, och  – framför allt – man vill ju inte bli stämplad som överdrivet religiös.

Men som kyrkomusiker vågar jag påstå att vi kantorer är medskyldiga till att sången ofta är så skral. Vi ger helt enkelt för dåligt stöd, vi spelar orytmiskt, slentrianmässigt och tråkigt. Vi tutar nog själv på för allt vad stämbanden håller men glömmer att psalmerna inte är solosånger utan allsånger. Och framför allt registrerar vi orgeln otillräckligt så att det bara låter pipigt och ynkligt. För jag hävdar att orgeln som instrument är oöverträffad i en kyrkakustik, det är inte så att vi måste riva ut orgeln innan vi får en sjungande församling. Tvärtom!

Så nu är det bara att gå till din kantor och kräv att hon eller han börjar spela så att du vågar sjunga!

Dag-Ulrik Almqvist

kyrkomusiker i Johannes församling, Helsingfors

DUA2009g

foto: Mikael Grönroos