Var är vi just nu?

Vi kan tänka oss att medlemmarna i den finlandssvensk kommittén för psalmbokstillägget ligger i diverse hängmattor och är nöjda med sig själva.

Strax efter midsommar hade vi nämligen ett tvådagars möte i Mariehamn. Mötet började på färjan över och var intensivt: slutrakan närmade sig.

Målet med mötet var att skala ner psalmlistan till de 150 psalmer som vi fått bud om att ryms med. Det innebar i praktiken att de cirka 180 psalmer som vi hade i bunten innan mötet, skulle bli 30 färre.

Vid det laget hade vi inga direkt dåliga sånger kvar. Materialet har varit enormt under dessa nästan tre år, och de 180 som återstod var nästan alla av hög kvalitet.

Det var alltså inget lätt uppgift. Vi gick tillväga på vårt vanliga sätt, vi röstade. Och till vår glädje (kanske också lite förvåning) var det inte så svårt som vi trodde. Vi hittade snabbt en kvalitetsnivå att förhålla oss till.

Svåra psalmer vid det här laget var fortsättningsvis populära sånger som kanske inte håller textmässigt eller musikmässigt, men som det ändå, kanske, är viktigt att ha med.

När mötet var klart och när färjan gick, var 150 psalmer utplockade. Gruppen har all anledning att så här långt känna stolthet. De utvalda psalmerna är alla bra, och de är tillsammans heltäckande inför alla möjliga tänkbara behov.

Under hösten har vi ytterligare ett par möten, men framför allt ska materialet nu läggas fram för närmare tio instanser innan det förhoppningsvis kan presenteras för världen advent 2016.

/Karin

Vaka med mig

När livet är kärvt kan det vara svårt att kunna sova. Oron och ångesten tar över och det blir ingenting av sömnen. När jag har det så är jag så tacksam att det finns en som vakar med mig. Som jag ropar ibland. Tyst inom mig eller viskande i natten.

I vårt psalmarbete har vi hittat en psalm som jag tycker uttrycker det jag känner när mörkret omsluter min oro. Men det handlar också om någonting mycket större. Inte bara om min kamp i natten, utan framför allt om honom som ensam vakade i Getsemane i kamp inför det som han visste att han skulle gå in i och bära. Olov Hartman skriver: ”Så blev vårt rop ur djupen ditt rop till oss i ditt Getsemane”.

Den här psalmen av Hartman och Sven-Erik Bäck är mera av en utmaning för oss. Inte småtrevlig, inte en särskilt lätt melodi och texten lämnar oss inte i fred. Men jag tycker om den. Den behövs. För livet är så ibland. Och våra psalmer skall uttrycka allt det som hör till livet. Kärnfullt och enkelt beskriver Hartman vägen från Getsemane till Golgata. Tagen ur sin ångest bryter Jesus upp efter de ord som löser upp hans ångest: Ske din vilja. Skuggorna flyr och man anar kraften och betydelsen i det oundvikliga som sker. När vi vakar gör vi det tillsammans med honom i Getsemanenatten.

Och snart vänds ett blad och livets glädje ropas ut i Uppstått har Jesus hurra hurra! Då är det ingen hejd på glädjen och hurraropen. Hurrarop och klapp i händer! Små barn som gnolar och sjunger med olika komiska textvarianter som det kanske inte lämpar sig att skriva om i en seriös psalmboksblogg. Det går inte att ta miste på glädjen över att livet vann över det tunga och svåra.

Helene Liljeström

 

.

Tager du … den här psalmen?

Då jag och min man gifte oss sjöng församlingen vers fyra i psalm 115 som allsång. Den går:

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens ban,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Vi var tjugo år på den tiden, min man och jag, och som lite mer vuxen tror jag inte att jag skulle ha valt liknelsen med syskon inför ett stundande äktenskap.

Å andra sidan, helt fel ute var vi inte. Den är fin, den psalmen, det tycker jag fortfarande.

Då goda vänner gifte sig sjöng vi ”Måne och sol” i kyrkan.
Det var också fint.

Men överlag är det usligt med bröllopspsalmer i nuvarande psalmbok. I avdelningen ”Vigslar” i psalmboken finns tre psalmer. ”Gud se i nåd till dessa två” är starkt överrepresenterad på bröllop, även om ordalydelsen för många numera känns ovan och gammaldags.

Just nya vigselpsalmer är en utmaning som kommittén för psalmbokstillägget hela tiden varit medveten om. Behovet är stort, efterfrågan är större men de faktiska alternativen är få.

Vilka ord räcker till då man står inför en av de största stunderna och ett av de största besluten i sitt liv?

Jag märker hur kritisk jag blir för alla förslag som läggs fram, allt är för futtigt.

Jag anammar gärna regeln ”ju större känslor desto enklare ord”. Då tenderar jag att ramla i andra diket och det blir dansband av alltihop.

Så vilka vigselpsalmer som än blir av i psalmbokstillägget, kan ni vara säkra på att de diskuteras hårt och intensivt.

Regeln ”ju större känslor desto hårdare åsikt” fungerar nämligen också. På gott och ont.

Karin Erlandsson

Förnuft och känsla

Karin skrev här för ett par veckor sedan att det är lätt skilja på bra och dåligt. Det svåra är att skilja mellan kvalitet och känsla.

Visst!

När man bedömer psalmer hjälper det säkert till någon del att ha doktorsexamen i hymnologi, teologi, kyrkomusik, eller vad det nu kan vara, eller att ha arbetat hela livet med kyrkans sång.
Men när det kommer till kritan sitter man ju ändå där och tycker.
”Den här psalmen uttrycker en viktig teologisk sanning på ett modernt och floskelfritt sätt, och oj vad den lyfte när vi sjöng den på församlingens vårfest för två år sedan!”

En del av utmaningen är väl att vara medveten om just detta.

Vet ni förresten vilken som är den bästa psalmboken i historien?
Den som kom före den som vi råkar använda just nu. (gäller alla tider och platser, möjligtvis inte om man frågar unga människor förstås)

/Anders Forsman

 

 

Psalmbedömning

Alltid har jag vetat om jag gillat en sång eller inte, men genom arbetet med psalmbokstillägget har jag blivit mycket mer medveten. För det är precis det vi gjort hela tiden: bedömt psalmer. Och jag tror att jag inte överdriver då jag påstår att jag ögnat igenom psalmer i tusental.

Ofta har jag först koncentrerat mig på texten. Är textinnehållet angeläget? Är infallsvinkeln intressant? Hur framställs den andliga verkligheten? Jag blir glad över nya formuleringar och nya teman. Ifall texten är en översättning märker vi i arbetsgruppen ibland att den inte känns fullödig – det är oerhört krävande att göra en fullgod översättning till given meter och givet innehåll!

Hur sitter då texten till melodin? Uttrycker melodin textens innehåll? Det spännande är nämligen att melodin färgar texten, och blir till en musikalisk tolkning. Tänk bara på Bonhoeffers psalm i vår psalmbok nr 527 ”Av goda makter” och jämför med finska psalmboken ”Hyvyyden voiman ihmeelliseen suojaan” nr 600. Hur olika blir inte textens innehåll ”buret” av de två melodierna? Och i detta fall är ändå musikstilen gemensam. För mig är det ytterst viktigt att melodin bär. Den får inte kännas slätstruken eller förutsägbar. Dessutom ska melodin kunna sjungas som allsång och får därför varken rytmiskt eller melodiskt vara alltför krånglig. Och vi behöver sånger/psalmer i en mängd stilarter. Vilket uppdrag!

Vad är viktigt för dig i en psalm då det gäller text och melodi?

Anna Brummer
småbarnskantor i Matteus församling

Snille och smak

Jag har blivit invald i arbetet för psalmbokstillägget för att jag inte kan sjunga. Texter är min starka sida, och många av de förslag vi gått igenom erbjuder, så att säga, en utmaning.

Det finns nämligen bra texter, och dåliga.
Att skilja på dem är inte särskilt svårt.

Bra texter är, till exempel och något förenklat, texter som uttrycker det igenkännbara på ett sätt som man inte känner igen. Motsatsen är klichéer. Det är uttryck som visserligen är sanna, men som är sagda så många gånger att ingen längre lyssnar.

Bland det svåraste vid textkritik är att skilja på kvalitet och smak.

Jag kan inse att en text är urusel, riktigt dammig till och med.
Men känslomässiga orsaker gör att jag ändå gillar den.

Ta till example ”Glory to the Father”. I den sången finns knappt en formulering som är ny, en tanke som känns fräsch. Men jag gillar sången för att jag sjöng den då jag var fjorton, känslorna var intensiva och lägereldarna eviga.

Eller motsatsen, till exempel ”Guds kärlek är som stranden”. Det är en överlag bra text eftersom liknelserna är konsekventa och det finns en röd tråd som går genom alla verser. Jag gillar den ändå inte. Jag tycker att Guds kärlek blir alltför förgänglig om den liknas vid stranden och gräset.

Utmaningen blir, då jag röstar för och röstar ut sånger till tillägget, att skilja på de texter som är bra, och de som jag gillar. Och ibland, då det vill sig riktigt, riktigt väl, sammanfaller de också.

/Karin Erlandsson

Varför sjunger dom inte när jag spelar, för?

heter ett litet idéhäfte om hur psalmsången kunde ledas på bästa sätt och som ganska direkt går in på varje kyrkomusikers ömtåligaste områden. Rubriken travesterar Hasse Alfredssons klassiska monolog Ringaren (”Varför kommer ni inte när jag ringer, för?”) som handlar om Svenska kyrkan anno 1962. Den finns på YouTube, hör till allmänbildningen att se den.

Så länge jag hållit på med kyrkomusik har jag tyckt att det allra bästa som finns i det här jobbet är att få kompa en sjungande församling så där så att taket lyfter, ni vet. Alltför sällan får man uppleva det. Och jag menar att det allra svåraste som finns i detta jobb är att spela så att församlingen vågar sjunga. Inte kanske så att taket lyfter, men åtminstone så att det skulle börja vibrera lite i bänkraderna.

Varför sjunger församlingen inte när jag spelar? Vid lite närmare analys finns det naturligtvis en massa orsaker till det. Folk påstår att dom inte kan sjunga eftersom läraren i skolan för 50 år sen sade det. Och så är ju psalmerna nuförtiden så svåra, så obekanta, går för högt, och  – framför allt – man vill ju inte bli stämplad som överdrivet religiös.

Men som kyrkomusiker vågar jag påstå att vi kantorer är medskyldiga till att sången ofta är så skral. Vi ger helt enkelt för dåligt stöd, vi spelar orytmiskt, slentrianmässigt och tråkigt. Vi tutar nog själv på för allt vad stämbanden håller men glömmer att psalmerna inte är solosånger utan allsånger. Och framför allt registrerar vi orgeln otillräckligt så att det bara låter pipigt och ynkligt. För jag hävdar att orgeln som instrument är oöverträffad i en kyrkakustik, det är inte så att vi måste riva ut orgeln innan vi får en sjungande församling. Tvärtom!

Så nu är det bara att gå till din kantor och kräv att hon eller han börjar spela så att du vågar sjunga!

Dag-Ulrik Almqvist

kyrkomusiker i Johannes församling, Helsingfors

foto: Mikael Grönroos

Önska dig en stilla natt

26/12 1998 föddes min dotter Mathilda.

Det var en dramatisk natt med akut kejsarsnitt och ett till synes livlöst barn och en mor som kämpade för sitt liv. 

Mathilda fördes i kuvös i ilfart till Bodens sjukhus och jag satte mig i en taxi med destination Boden.

Bo Kaspers orkester sjöng i radion:

”Önska dig en stilla natt
Även en juldagsmorgon glimmar
Finn en plats där det är varmt
Härlig blir jorden, några timmar
Välsigna barnet och hans mor
Hoppas att far är hyfsat nykter
Ge en stund av sinnesro
Till dem som grubblar alltför mycket
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus
Och bakom fönstret skymtar prakten
Kom ihåg och tänd ett ljus
För dem som behöver änglavakten
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt”

Den sången grep in i vår lilla familjs situation då jag behövde den som mest. Jag fick lätta på känslotrycket och kraft till att uthärda.

—-

När vi i arbetsgruppen nagelfar psalmvinnare och förlorare har vi ingen aning om på vilket sätt sången tidigare har rört om människors situation och liv. Vi får vara ödmjuka inför livet, våra medmänniskor och alla de sånger vi möter.

”Önska dig en stilla natt” har blivit en psalm, för mig.

Mikael Svarvar

 

 

Innerligt och äkta

Det sjunger i huvudet på mig, jag är sju år och hör vers på vers av ”Joulupuu on rakennettu” och ”Kiitos sulle Jeesuksemme kallis joululahjamme” som den allra finaste versen. Det här är viktigt, det här är ljuvligt tänker sjuåringen. Jag undrar också om det är bara jag som kan höra sånger i huvudet – eller gör de andra det också?

 
Spänningen och den allvarsamma högtidligheten inför jul kan jag fortfarande känna i just denna barnjulsång. Så är många minnesbilder förknippade med våra sånger och psalmer. Jag har inte varit medveten om språktillhörighet i denna upplevelse, och många psalmer har jag sjungit på vardera språket. Lika innerligt.

 
Men vilka psalmer vill vi att ska kunna sjungas på vardera språket i det psalmbokstillägg som är under arbete? Vi behöver gemensamma psalmer vid dop och begravning, det är klart. Men jag önskade också att en finlandssvensk ska känna sig hemma om hen besöker en finskspråkig gudstjänst. Visst skulle det vara fint att få uppleva ”Du vet väl om att du är värdefull” (förutsatt att den kommer med på svenska) på finska? Men kan vi i vår tur tänka oss att sjunga ”Herra kädelläsi” eller ”Ota hänet vastaan” på svenska?

Dessutom finns ett äkta problem att brottas med: då en text översätts blir den språkligt sett sällan fullödig, åtminstone om ifrågavarande språk är finska och svenska. Finska språket låter sig inte förvandlas till annan språkskepnad.

Anna Brummer – småbarnskantor i Matteus församling

Foto: Christa Mickelsson

Julpsalmer, del 2

Anna Maria skrev förra gången om hur gott det gör att sjunga julpsalmer. Just julen gör oss speciellt traditionella, behovet att återuppleva något av sin barndoms jular tränger rakt upp ur det undermedvetna. Det är något helt rituellt över julkyrkornas psalmer. Försöker man ändra på dem, ”modernisera” kanske, skapar det starka reaktioner.

I en insändare i Hufvudstadsbladet häromdagen fick man ta del av en sådan stark reaktion. Någon hade gått i julbön på julaftonen, och det hade inte varit så som det borde. Man kände inte igen sig. De ”gamla, vackra och traditionella julsångerna” hade ersatts av ”nya, okända kväden”. (Jag skulle gärna vilja veta vad man sjöng!).

En sådan upplevelse kan gå så djupt att det känns som en personlig förolämpning, att ens jul på något sätt ogiltigförklaras.

Behövs det då alls nya julpsalmer? Ja, det behövs nya OCKSÅ, för julen är inte bara nostalgi och rit. Inkarnationen är NU!

Min favoritjulpsalm är förresten Det är en ros utsprungen. Jag har egentligen ingen förklaring varför.

– Anders Forsman psalmbokstilläggsarbetsgruppens sekreterare

Hark! The herald angels sing – Lyssna, värld, till ängelns ord